myfairytaleneverends.blogg.se

Här skriver jag om min Borderline Personlighetsstörning. I min värld finns inga gråzoner.

E N S A M

Borderline, Tankar, psykisk ohälsa Permalink18
Hela mitt system bara la av och känner mig så nere och ensammast i världen.
Jag sitter inte här och tycker synd om mig själv nu, jag självplågar mig med mina tankar som snurrar det är så typiskt mig, jag bara önskar att det fanns NÅGON som kunde säga att dom förstår vad jag känner och menar.
Det som triggade igång detta var när jag pratade med F på telefon, han sa att mina vänner är skit att dom inte bryr sig om mig, att dom inte är riktiga vänner.
Det han sa triggade igång hela den här ångesten, för till en viss del kan jag känna att han har rätt, mina vänner har inte funnits där för mig när jag skulle ha behövt dom som mest, inga sms, inga samtal, nada!
Och det bara slog mig att jag känner mig ensammast i världen, för 3 år sen hade jag massvis med vänner som alltid ville ses och hitta på något när jag blev sjuk försvann de en efter en.
Hur fasiken kan man göra så? Jag skulle A L D R I G någonsin kunna göra så mot en vän som behöver uppmuntran och stöd.
Jag erkänner att jag inte är den bästa på att höra av mig, allt sånt har blivit jobbigt för mig, social kontakt har blivit jobbigt för mig, jag isolerar mig ganska mycket hemma, så var jag inte för 3 år sen, jag var ute hela tiden och var alltid i centrum, nu vill jag inte vara i centrum och jag vill inte att folk ska titta på mig.
 
Det gör så jäkla ont i mig, jag känner knappt att jag kan gråta för jag har gråtit så mycket förut men känslan i en bränner djupa sår.
Jag vet att jag är sämst på att säga hur jag egentligen mår, för vem vill höra det? Alla vill väl höra att man mår bra, jobbet går bra, livet är toppen?
Vem vill höra om självskada, noll livslust, eller att man inte orkar med sig själv längre? Det är väl klart att ens vänner försvinner eller? Jag är inte partysessan längre jag har blivit något jag själv inte ens gillar.
Jag vet inte ens hur länge jag orkar med det här, jag tar till all hjälp som finns men ändå sitter man här och känner jag orkar bara inte, finns typ inget hopp.
 
Jag vet att det här inget kul o läsa, väldigt negativt och mörkt, men det är såhär mitt liv ser ut, missförstå mig inte nu, jag kan känna glädje och vara glad men sen tar tankarna över och det känns som om man blir knivhuggen flera gånger om, man kan inte andas man kan inte tänka förutom på smärtan, man hamnar verkligen i en tornado av känslor, man är arg, ledsen, ensam, rädd etc.
 
Dom viktigaste personrna i mitt liv är F och min syster, utan dom skulle jag ha gått under förlängesen... dom ger mig nåt och kämpa för och sen får vi inte glömma Romeo.
 
Det här är bara mina tankar som snurrar, förhoppningsvis mår jag bättre imorn för F kommer hit imorn och det är jag riktigt glad över.
 
Love S
 
 

Kvällstankar.

Life, Tankar Permalink6
Hello på er!!
 
När jag bodde i Barcelona brukade jag meditera varje dag, ibland med musik ibland utan, jag älskade det.
Det var ett helt annat liv än det liv jag levde i Sverige, där blev jag glad för en tröja för 20 euro o var glad över det i veckor, hemma i Sverige kunde jag köpa nya tröjor varje dag om jag ville, eftersom där hade jag inte samma ekonomi som jag hade i Sverige, därför kunde jag vara så glad för en tröja så länge.
Mer pengar gör en inte mer lycklig.
Tillbaka till meditationen, jag har tappat det lite vilket jag tycker är väldigt synd, nu har jag dock hittat ett meditationscenter här i Stockholm och jag skulle vilja gå dit, men vet inte riktigt om jag vågar.. jag menar man kan meditera hemma i lugn och ro men samtidigt skulle det vara kul sitta i samma rum som flera andra som gör samma som en själv och sjunga mantran och meditera, jag älskar sånt.
 
Jag kanske ska börja med och meditera hemma igen och sen ta mig till centret när jag känner mig mer säker.
Jag kommer ihåg att det var jättesvårt att koncentrera sig i början, man tänkte på saker hela tiden och en minut kändes som flera timmar, men efter ett tag lär man sig koncentrera sig och tankarna försvinner en efter en... och tillslut sitter man där alldeles rofylld.
Det hjälper mot stress, min första psykolog uppmanade mig att hålla på med mindfullness, vilket är också bra, vara i nuet och bara andas.
 
Bild lånad från Google.
 
Brukar meditera eller köra på mindfullness?
 
Jag tycker definitivt att man ska testa det, det är så otroligt skönt när man väl kommer igång.
Imorgon ska jag köra min första meditation på säkert 3 månader.
 
Love /S
 
 
 
 

Mående

Borderline, Tankar borderlinepersonlighetsstörning, depression, ångest Permalink7
Ända sen jag började med mina antidepp mediciner har min matlust försvunnit, jag får tvinga mig att äta, o det andra är att jag har ätit antipsykos medicin långt över ett år och min kreativa sida är typ död, jättetråkigt känner jag, då jag har alltid varit väldigt kreativ och pysslig nu är typ allt det dött.
Vissa dagar känner jag noll, andra dagar känner jag precis allt och väldigt djupt.
Jag är en extremt känsligt person och behöver mycket uppmuntran och kärlek för att jag ska fungera för det fick jag inte när jag växte upp, vi fick inte visa känslor hemma och nu i vuxen ålder känner man precis allt, det är nästan så att man kan höra vad andra tänker om en.
Jag är så trött på min situation, jag vill må bättre... jag skriver inte om mitt mående varje dag, men vissa dagar är en kamp mer eller mindre, kamp att komma upp ur sängen, ta tag i dagen och göra någonting.
Jag försöker så gott jag kan med allting, men ibland känns det som om det inte räcker för andra förväntar sig mer av mig.
 
 
Ibland känner jag mig bortom allt hopp och allt känns hopplöst och ibland känner jag mig som queen of the fucking world, mitt humör är verkligen som en berg och dalbana, när jag känner mig som queen of the world, då är allt perfekt, livet, håret, kläderna, Allt är perfekt då, dessa episoder kommer inte särskilt ofta men jag älskar dom för då mår jag riktigt bra.
Jag har mer lust att göra saker, vill göra allt på en gång i stort sett.
Jag ska utredas bl.a för Bipolär, så vi får se hur det artar sig helt enkelt, har redan fått svara på en del förmulär på psyk.
 
Vissa kanske tycker att utredningar och diagnoser är helt onödiga, jag känner att jag vill veta vad jag har så jag kan få rätt hjälp med medicin, för mig är det ett sätt att handskas med mig själv, ta reda på saker som kan hjälpa mig och utbilda andra dvs min familj och vänner om detta.
 
Jag längtar faktiskt efter att prata med min psykolog, har saknat våra samtal och jag behöver verkligen prata med henne.
 
Jag kämpar varje dag för att må och bli bättre.
 
Love /S
 
 
 
 
 
 
Till top